Jag och min Tant Ingrid

I maj förra året flyttade jag (23) till en mindre lägenhet efter att jag och mitt ex gick isär. På det nya stället träffade jag min grann tant Ingrid (71) samt hennes gubbe (80) och deras voffsing. Jag har själv hund så jag och hennes gubbe träffades ofta i trappuppgången och ute på promenader. En kväll smet min hund in i deras lägenhet efter att vi varit ute på promenad tillsammans med deras hund och hennes gubbe. Jag blev inbjuden på fick och det var så min och min tants vänskap började. Första gången jag blev inbjuden reagerade jag på hur mager min tant är. Hon förklarade snabbt att hon hade lungcancer och gått ner mycket i vikt. Vi började umgås mer och mer. Ha myskvällar med godsaker och bra sällskap, åka och bada och gå promenader med mera. Jag började med att hjälpa henne med att städa, tvätta och hjälpa henne duscha och sånt som hon själv inte klarade av eller hade svårt för. Vi blev bästa vänner helt enkelt. Hon och jag kunde prata om allt mellan himmel och jord. Delade med oss av livserfarenheter, skratt och hemligheter.

Men hennes hälsa blev sämre och sämre hela tiden. Har fått ringa ambulansen åt henne flera gånger. Hon har åkt in och ut på sjukhuset för att bli fixad (få blod och fixa allmäntillståndet med mera) för att sen komma hem tre fyra veckor innan hon måste läggas in igen. För ungefär en månad sen bröt hon höft benet och blev liggandes. Men envis som hon är så vägrar hon dö och hon har världens livslust trots sitt tillstånd. Tills nu. Två tre veckor efter att ha varit liggandes började hon ha få ont. Och nu har hon ont hela tiden och kan knappt gå själv längre. När jag träffade henne vägde hon 48 kg och kunde gå omkring på ica utan några större problem, men sen med tiden vägde hon 45 kg och var tvungen att åka rullstol utanför lägenheten men kunde fortfarande gå omkring i lägenheter men tillslut ramlade hon och bröt höftbenet och hade svårt att komma ur sängen. Fick övertyga henne att hon måste in till sjukhuset så fick ringa ambulansen så dom kom och hämtade henne.

Hon har överlevt bröstcancer, brutet lårbenet och levt med KOL och lungcancer i fem år. Och nu ligger hon på sjukhus åter igen och kanske aldrig kommer hem mer. Hennes cancer har spridit sig till levern och hon har fått problem med gallan. Hennes smärtstillande mediciner och alla andra mediciner hon tar har nu gjort att hon är lite lullig i huvudet och har svårt att hänga med emellanåt. Hon väntar bokstavligt talat just nu på att somna in. Det har blivit för mycket för henne och hon vill slippa allt lidande.. Jag vet att det antagligen är det bästa för henne att få somna in men jag vet inte hur jag ska kunna hantera hennes bortgång.

Första gången jag fick ringa ambulansen åt henne trodde jag verkligen att hon skulle dö. Vi till och med sa farväl till varandra. Hon berättade att hon levt ett långt och händelserikt liv, att hon var tacksam att vi träffat varandra, att hon trodde det var ödet som fört oss samman och att hon var lycklig över att jag förgyllt hennes sista tid. Vet att vi var menade att träffa varanda men önskar vi träffat vara tidigare.

Jag är sjukskriven för mental ohälsa - Depritioner, social fobi, tvångstankar och extrem ångest över livet, så att hantera hennes död är något jag inte vet hur jag ska kunna hantera. Min morfar dog i oktober förra året och det var den första dödsfall av mina nära och kära jag nånsin varit med om. Sen dess har allt handlat om död. Jag tänker mycket på min egen död och börjar redan tänka på hur jag vill ha det på min egen begravning och vilken kyrkogård jag vill vila på resten av evigheten. Tycker jag inte ska behöva tänka på sånt redan nu. Så då kommer frågan som min blogg mesta dels handlar om - Är all sorg värt livet?