Ingrids begravning

Igår var min tant Ingrids begravning. Den hölls i Valtorps kyrka och det är på den kyrkogården hennes sista vila även kommer att vara.

Den platsen passar henne väldigt bra då hon förr bodde där.

Nu bor hennes son och hans familj i hennes och Franks gamla hus, så det blev bra. Frank var väldigt stilig på begravningen.

Han var klädd i en svart kostym, vit skjorta och vit slips.

Ingen aning vart han hittade dom kläderna då jag hjälpt Ingrid rensa alla garderoben så vet jag vad som finns men kostymen och det har jag tydligen missat.

Vi var sammanlagt trettiotre stycken i kyrkan och på minnes tjänsten.

Det var mest släktingar men även vänner. Ingrid var en populär tjej.

Hennes syster Traudi (vet inte hur det stavas) var där.

Givetvis grät hon i kyrkan. Kan inte vara lätt att förlora sin lilla syster.

Fruktar själv när det kommer hända mig.

Malin var snäll och följde med mig till kyrkan.

Jag grät inte så mycket i kyrkan som jag trodde men kanske pga jag hade tagit lugnande och kanske för jag redan gråtit i timmar för min vän tanten.

Jag grät flera dagar innan hon somnade in och flera dagar efteråt.

Höll på att bryta ihop i kyrkan en eller två gånger men lyckades samla mig som tur var.

Det har inte riktigt gått in än att hon är borta och faktiskt inte kommer tillbaka.

Känns nästan som om hon är på en lång vistelse på sjukhuset och att hon ska komma hem rullandes i rullstolen när som helst.

Men inte kommer det hända precis, men det är så det känns.

Jag har känt Ingrid i ungefär 9-10 månader och har vetat sen första gången vi sågs att hon snart skulle dö. När man vet om det tror man att det ska vara lättare när det väl händer, men det var det verkligen inte.

Det var lika svårt som när min morfar oväntat dog förra året i oktober.

Man kan inte förbereda sig oavsett om man vet det eller inte.

Lika svårt hur det än blir..

Frida och Tova har fortfarande inte märkt något.

Frank är mer borta i huvudet nu än förut.

Han säger att det är lite mycket saker som snurrar runt just nu och att han inte har någon koll på nåt. Men han sa nåt att det skulle bli bättre nu när hon är begravd.

Får hoppas på det.

Är en aning orolig och vill helst inte vara borta hemifrån längre perioder.

Känner ansvar för honom och vill hålla koll på honom.

Är livrädd att jag ska kliva in i lägenheten en dag och finna honom död.

Jag var tvungen att se min tant sakta dö, jag vill inte behöva se när han gör det oxå.

Det skulle bli för mycket. Är inte redo att bli ensam med två hundar ännu.

Tror Frank kan leva i flera år till men tror att han tyvärr kommer bli dement och hamna på hem. Det är inget jag vill behöva se heller.

Men nåt blir det. Man kan inte hindra livets gång..

Ingrids sista vila kommer vara vid den röda klock grejen.

Är så tacksam att jag träffat Ingrid. Hennes vänskap är det bästa som har hänt mig.

Saknar henne bara så mycket.

Är det meningen att jag ska få en sån extrem ångest av en eller flera låtar som utrsrålar och yttrycker en viss känsla? En känsla som gör att jag får så ont i magen och bara vill ta mitt eget liv eller skära in motiv i min hud.

Är det normalt?

Ska jag behöva stå ut med dessa känslor?

Är det här livet?

Ångest

Två låtar jag får såna ångest känslor av att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Kan ändå inte sluta lyssna på dem. Den men Michal Wisniewski har jag varit beroende av sen slutet av 2007, så den har inte så mycket effekt längre men den översta med Walk off the earth fann jag för en månad sen och den får min ångest att skrika högt i min hjärna, mage och bland mina tankar.

Walk off the earth - Somebody that I used to know

Michal Wisniewski - Jutro Bedzie Lepszy Dzien

Jutro Bedzie Lepszy Dzien = Tomorrow will be better

Ångest har sen flera år varit en del av mitt liv sen många år tillbaka. Mycket av dom psykiska problem jag har nu har jag haft sen grundskolan. Visste bara inte då vad det var och sa det inte till någon annan heller. Hade jag vetat att det fanns ord för det hade det kunnat bli så mycket lättare. Då hade man kunnat förklara sig.

Dom dagar jag mår som värst kan jag ha ångest över allt. Kan vara allt från att välja vad man ska äta till vad man ska göra och tänka. Men min största ångest källa är det allmänna livet. Det tar mycket på min livslust och energi. Fick för några veckor sen en till medicin, edronax 4 mg x 2, den ska göra mig piggare och ge mig mer livslust. Funkar faktiskt. Mitt tillstång är inte perfekt men är mycket bättre än för ett år sedan. Om ännu ett år kanske allt är bra? Hoppas kan man ju alltid i alla fall.

Tvångstankar

Har panik. Panik på livet. Känns som om jag borde kommit längre med mitt liv än vad jag gjort. Dom sista åren har jag mått för dåligt för att kunna göra något vettigt. Är 23 år och 11 månader och dom sista fyra åren har bara handlat om depritioner, social fobi, panik ångest och annan skit. Det känns som om jag slösat bort så många år av mitt liv. Jag kommer aldrig kunna få tillbaka det jag missat. Och nu gör jag precis likadant som jag gjort dom senaste åren, och det är att sitta hemma och vänta på att mitt liv ska börja. Men det börjar aldrig. Önskar jag kunde spola tillbaka tiden och börja om. Hade blivit så mycket annorlunda. Hade jag vetat i grundskolan och på gymnasiet att jag hade social fobi och extrem panik ångest hade det kunnat fixas till redan då. Men icke. Hade knappast flyttat ensam till hjo och blivit ensam för första gången i livet. Ensam och sårbar för alla tankar. Den sociala fobin utvecklades hundratals. Har alltid haft små och större tvångs tankar, även som barn, den utvecklades oxå. Har allt i perioder. En period räknade jag varenda bokstav jag såg. En annan tog jag alla ord jag såg och kastade om bokstäverna till olika ord och kollade hur många jag kunde hitta på. Till exempel ordet tavla --> ta lava avla lat tal al av val och liknande. Hade ett tag att jag delade upp subtitlesen på filmer. Det skulle vara lika många ord i både övre och undre raden. Blev det ojämnt fick jag dela ett ord och flytta ner det i huvudet till nästa rad. Var väldigt svårt att se filmer när jag hade den tvåndstanken. Gjorde så med varenda nya rader som kom fram på filmer som var två timmar långa. Extremt krävande. En annan räknade jag bokstäverna i nästan varje ord jag såg, t ex multiplikationstabellen är 23 bokstäver. Har haft att jag måste tvätta händerna hela tiden. Som värst var det mer än sextio gånger om dagen. Tvättade bort mitt narutliga fett lager på händerna så hade sår och sprickor. Tvättar fortfarande händerna mer än nödvändigt men långt ifrån liks mycket som förut. Har pga att jag tvättat händerna så mycket blivit beroende av en viss sorts salva. Måste smörja händer och armbågar många gånger varje dag. Har jag ingen salva till hands får jag panik. Medicinen jag använder nu hjälper mot min deprition och speciellt mina tvångstankar. Har inga större problem med tvångstankar just nu tack vare paroxetin 60 mg. Väldigt skönt att slippa dom. Hade det sista problem med att välja saker. Som t ex ett glas eller en produkt på ica. Väldigt frustrerande. Mor eller syskon fock ofta välja åt mig då jag inte kunde göra det själv. Har jag det väldigt stressigt och mår dåligt kommer tvångstankarna tillbaka lätt men har varit väldigt lugnt med det ett tag nu.



Hur gör man?

Just nu är livet svårt. Inget är sig lik sen min tant gick bort. Frank är förvirrad. Han försvinner mer och mer in i sitt eget huvud. Vill inte se honom bli sämre och sämre för att sedan gå bort han med. Vill egentligen flytta härifrån men vill inte lämna Frank ensam så får bo kvar tills vidare. I alla fall tills han bearbetat sorgen. Han visar inte sin sorg utan håller den inom sig. Idag var han ute med våra hundar, träffade på en gammal bekant och svimmade utanför hissen. Han hade på sig en varm tröja under jackan så var varm och så pratade kvinnan han mötte om Ingrid så det blev för mycket. Liknande har hänt förut men det är lika skrämmande varje gång. Han fyller 80 i maj och har hjärtproblem och det gör ju inte saken lättare. Som tur var hjälpte kvinnan han upp till lägenheten.

Grät i flera dagar innan Ingrid somnade in och gjorde det flera dagar efteråt med. Inte gråtit på över en vecka nu. Tanken på att jag aldrig kommer att få träffa henne igen snurrar nu runt i mitt huvudet. Kan fortfarande inte fatta det. Saknar henne så mycket och hon är borta för alltid och jag kommer aldrig få träffa henne igen. Kan inte förstå hur man kan gå vidare efter att någon som stod en nära gått bort. Hur gör man? Är det bara att acceptera det och gå vidare? Vet inte om jag kan det.

Läkt och fint

My love and me

min vänstra under arm

min vänstra under arm

R.I.P. älskade vän

Idag 16.30 somnade min Tant Ingrid in. Saknar henne så otroligt mycket redan. Vet inte hur jag ska hantera detta. Känns som om jag förlorat halva mitt liv. Dom sista åren har varit extremt jobbiga för mig pga min mentala ohälsa. När jasg träffade Ingrid förra året sent på sommaren fick mitt liv en mening. Jag förgyllde hennes liv och hon förgyllde mitt och nu känns det som om jag inte har något kvar att leva för.

Min bästa vän Ingrid

Blev inget besök hos tanten idag. Frank skjutsar mig varje onsdag klockan tre till psykiatriska öppenvårdsmottagningen här i Falköping, sen sitter han och väntar på mig i väntrummet tills mötet med min psykoterapeut är slut. När jag kom ut till väntrummet idag hade Skövde sjukhus ringt honom och sagt att Tanten var väldigt dålig. Så han körde hem mig och åkte dit direkt. Jag gick upp och hämtade vovvarna och gick till min ena syster. Satt och grät hos henne en bra stund. Kan inte hantera eller acceptera döden. Borde kanske följt med till sjukhuset men vågade inte. Vill inte vara med när hon tar sitt sista andetag. Skulle inte klara av det. Tror det är alla smärtstillande medel som gör att hon är så nära döden nu. Men bra att hon slipper smärtan. Hade hon inte ramlat, brutit höftbenet och blivit liggandes för länge hade hon levt ett tag till.. men antar att hennes tid är slut nu. Har svårt att släppa taget om henne. Hon är en av dom bästa vänner jag någonsin träffat. Och jag fick inte ens ett år med henne. Tanten sa en gång att det var ödet att vi skulle mötas och bli vänner och jag kan inte annat än att hålla med. Hon har ändrat mina tänkar och mitt liv på många sätt. Önskar bara att hon kunde få vara kvar i livet ett litet tag till med mig, Frank, Tova och Frida.

Rulla ut Tanten till solen

Frank kom in med Ingrid i telefonen för nån timme sen. Hon var mycket klarare i huvudet idag. Imorgon ska jag dit efter jag varit hos min psykoterapeut. Hon har varit instängd för länge tycker hon så ska ta med henne ut på promenad i rullstolen.

Hoppas det kommer att gå bra och att hon är lika klar i huvudet imorgon.

Frank & Ingrid - true love

Följde aldrig med till sjukhuset. Satt och tänkte på Ingrid hela kvällen igår. Ville inte gå och lägga mig för då skulle det snabbt bli morgon och bli dags att åka till sjukhuset igen. Så satt uppe till fyra tiden och såg på cats. Men ögonlocken blev bara tröttare och tröttare så till sist var jag tvungen att stänga av musicalen för att sova.

Cats, en musical jag blivit galen i. Så vacker och kreativ.

Frank (min tants gubbe och stora kärlek) åker troget in varenda dag till henne. Han vet inte riktigt vad han ska göra utan henne men ändå accepterar han att hennes liv snart är slut mycket bättre än mig. Fast i och för sig har han haft tre fyra år att vänja sig vid tanken. Jag har inte ens haft ett.  Deras hund Frida saknar henne mycket hon med. När Ingrid varit på sjukhuset några dagar och sen kommit hem lämnar Frida knappt hennes sida. Inte ens för att gå ut. Frank, min tant och jag har kommit överens om att ifall Frida överlever Frank ska jag ta hand om henne. Märker jag att hon saknar dom för mycket, inte äter och liknande har jag lovat att jag ska låta henne somna in. Det är villkoret och givetvis går jag med på det om jag märker hon lider för mycket utan dom. Men tror det kommer gå bra. Frida är redan som min extra dotter så det blir nog inga problem.

Skäggtrollet Frida till vänster och min Tova till höger <3

Tova, mitt ljus i mörkret!

Min själsfrände Tova <3

Jag och min Tant Ingrid

I maj förra året flyttade jag (23) till en mindre lägenhet efter att jag och mitt ex gick isär. På det nya stället träffade jag min grann tant Ingrid (71) samt hennes gubbe (80) och deras voffsing. Jag har själv hund så jag och hennes gubbe träffades ofta i trappuppgången och ute på promenader. En kväll smet min hund in i deras lägenhet efter att vi varit ute på promenad tillsammans med deras hund och hennes gubbe. Jag blev inbjuden på fick och det var så min och min tants vänskap började. Första gången jag blev inbjuden reagerade jag på hur mager min tant är. Hon förklarade snabbt att hon hade lungcancer och gått ner mycket i vikt. Vi började umgås mer och mer. Ha myskvällar med godsaker och bra sällskap, åka och bada och gå promenader med mera. Jag började med att hjälpa henne med att städa, tvätta och hjälpa henne duscha och sånt som hon själv inte klarade av eller hade svårt för. Vi blev bästa vänner helt enkelt. Hon och jag kunde prata om allt mellan himmel och jord. Delade med oss av livserfarenheter, skratt och hemligheter.

Men hennes hälsa blev sämre och sämre hela tiden. Har fått ringa ambulansen åt henne flera gånger. Hon har åkt in och ut på sjukhuset för att bli fixad (få blod och fixa allmäntillståndet med mera) för att sen komma hem tre fyra veckor innan hon måste läggas in igen. För ungefär en månad sen bröt hon höft benet och blev liggandes. Men envis som hon är så vägrar hon dö och hon har världens livslust trots sitt tillstånd. Tills nu. Två tre veckor efter att ha varit liggandes började hon ha få ont. Och nu har hon ont hela tiden och kan knappt gå själv längre. När jag träffade henne vägde hon 48 kg och kunde gå omkring på ica utan några större problem, men sen med tiden vägde hon 45 kg och var tvungen att åka rullstol utanför lägenheten men kunde fortfarande gå omkring i lägenheter men tillslut ramlade hon och bröt höftbenet och hade svårt att komma ur sängen. Fick övertyga henne att hon måste in till sjukhuset så fick ringa ambulansen så dom kom och hämtade henne.

Hon har överlevt bröstcancer, brutet lårbenet och levt med KOL och lungcancer i fem år. Och nu ligger hon på sjukhus åter igen och kanske aldrig kommer hem mer. Hennes cancer har spridit sig till levern och hon har fått problem med gallan. Hennes smärtstillande mediciner och alla andra mediciner hon tar har nu gjort att hon är lite lullig i huvudet och har svårt att hänga med emellanåt. Hon väntar bokstavligt talat just nu på att somna in. Det har blivit för mycket för henne och hon vill slippa allt lidande.. Jag vet att det antagligen är det bästa för henne att få somna in men jag vet inte hur jag ska kunna hantera hennes bortgång.

Första gången jag fick ringa ambulansen åt henne trodde jag verkligen att hon skulle dö. Vi till och med sa farväl till varandra. Hon berättade att hon levt ett långt och händelserikt liv, att hon var tacksam att vi träffat varandra, att hon trodde det var ödet som fört oss samman och att hon var lycklig över att jag förgyllt hennes sista tid. Vet att vi var menade att träffa varanda men önskar vi träffat vara tidigare.

Jag är sjukskriven för mental ohälsa - Depritioner, social fobi, tvångstankar och extrem ångest över livet, så att hantera hennes död är något jag inte vet hur jag ska kunna hantera. Min morfar dog i oktober förra året och det var den första dödsfall av mina nära och kära jag nånsin varit med om. Sen dess har allt handlat om död. Jag tänker mycket på min egen död och börjar redan tänka på hur jag vill ha det på min egen begravning och vilken kyrkogård jag vill vila på resten av evigheten. Tycker jag inte ska behöva tänka på sånt redan nu. Så då kommer frågan som min blogg mesta dels handlar om - Är all sorg värt livet?

Dystert sjukhus besök..

Var och hälsade på min tant idag på sjukhuset. Hon får så mycket smärtstillande just nu att hon har svårt att vara klar i huvudet. Går att prata med henne en stund innan hon dåsar bort, och så håller det på. Sist jag träffade henne ville hon dö men nu har livslusten kommit tillbaka igen men vet inte om det hon har kvar är mycket till liv. Hon kan inte ens sätta sig upp i sängen själv längre och är ännu magrare nu än förut. Hon närmar sig nog 40 kg nu. När jag träffade henne vägde hon 48, sen 45, sen 43. Nu vågar jag inte ta reda på det. Imorgon ska jag åka till henne igen. Ska vara med på något planerings möte angående Ingrid. Tror det gäller vilken hjälp hon kommer behöva om hon kommer hem igen, men osäker på om hon kommer hem nåt mer, och kommer hon hem igen så kommer hon bara bli liggandes i sängen. Inte bra. Skriver mer imorgon om hur planeringsmötet gick.

mvh mini

Ny blogg, Nytt liv?

Min gamla blogg känns inte längre aktuell.. Så kändes rätt att skapa en ny.

min förra blogg

http://trolleymini.blogspot.com/